Skarpnäck, juni

Hur vill jag ha det då? Kvällen skrider långsamt fram utanför H:s vardagsrumsfönster och S:s hår avtecknar sig som en svart siluett mot nattljuset. Vi pratar om att starta något eget. Det har vi gjort förut men det känns annorlunda nu. Vi delar erfarenheter, den här branschen duger inte åt oss. Varje gång jag träffar H och S glider vi ofrånkomligt in på jobb men inte på det sätt man så lätt gör med andra. Inget lean in, vi pratar lean out. Om hur det faktiskt känns att arbeta i organisationer där ingen av oss får utrymme att vara de vi är. Kanske av olika skäl, men känslan det skapar inom oss kan vi dela, och det gör vi. Vi pratar medan rummet blir svalare, när barnen somnat och koltrasten sjunger och en annan svarar på avstånd. Hur skulle vi vilja ha det? Kondensen från glaset med cava har gjort en blöt ring på mitt lår och jag tänker att jag skulle vilja ha det precis så här. Vi tre. Vi tre i ständigt lågmält samtal om bolagsformer, säljkoncept, känslomässiga förväntningar, solidaritet, gitrepon och gemenskap. Att få komma till en plats varje dag där alla mina parallella jag kan få pösa ut i en mental soffa. Någonstans där jag inte behöver anlägga blicken på mig själv utifrån, inte behöver kontrollera mig själv för att undvika att bli stucken i en karg och ogästvänlig miljö. Någonstans där vi kan landa i oss själva, och i varandra. Där det skulle vara tillåtet att gråta öppet, eller skratta som Ursula, eller vifta och yra och ha åsikter och intressen som sträcker sig utanför köttgrillning, medeldistanslopp och hemmabiosystem. Någonstans där jag kunde få koncentrera mig på att göra ett riktigt bra jobb på ett hållbart sätt utan att behöva slösa energi på att parera omgivningen. Kunskapen oss emellan är nog, mer än nog, för att starta vad som helst.

Klockan är efter midnatt och vi har inte alls pratat klart. Vi står i hallen med skorna på och jag vill egentligen inte gå trots att sömnen river i mig. Vi kramas med löftet om att snart fortsätta. Jag och S stänger dörren bakom oss, går nerför trapporna, hennes klackar ekar. Vi är så lika fnissar vi. Så väldigt olika men så lika. Jag tänker på hur hård jag tyckte att H var när hon började på mitt första jobb. Jag la ett nummer av Bang synligt på skrivbordet och vi fångade varandras blick när hon gick förbi och såg betet. Nu har vi fångat varandra alla tre. När vi kommer ner på perrongen är det en halvtimme till nästa tunnelbana så vi delar på en taxi in mot stan. Vi sitter i baksätet och fortsätter prata, Nynäsvägen susar förbi, alla dessa arenor passerar på vänster sida. Jag vill att alla samtal ska vara som det här, som den här kvällens. Vara på riktigt. S ska kanske arbeta utomlands en längre tid och när vi säger hej då vid Långholmsgatan och kramas igen brister det i hjärtat. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan henne här.

Glastaket

Att inte blir sedd gör något särskilt med en. Jag kan inte tänka mig något värre än att gå genom livet och inte bli lyssnad på, inte bli tagen på allvar. Inte tillåtas vara en riktig människa. Vi är ju inte ensamma öar, vi är helt beroende av varandra. Jag fungerar inte utan dig, du inte utan mig. Vi har startat ett nytt slags projekt på jobbet. En gerillaverksamhet, dold i allt det övriga. Kommer ni ihåg bakplanet? Vi ska ordna det nu och tänker inte ta vägen genom ledningen. Nu gör vi det bara. Har egna små möten, kontaktar modultillverkare, skissar på bärarkort och kommunikationshubbar i glappen mellan det örviga arbetet. Det är verkligen roligt, eller hade kunnat vara det. De ser mig inte i ögonen. Jag är med men jag finns inte riktigt. Vi är tre men samtalet som förs är en dialog mellan de två männen, som ibland avbryts av mig men som liksom ändå bara fortsätter, som lite häpet över att det kom in en annan röst, vad är det som stör? och så fortsätter den. Konversationen tas upp informellt i korridoren, alltid utan mig, saker dryftas och bestäms, vrids och vänds på utan mig, mail skickas fram och tillbaka men jag är inte alltid med på listan. Jag ser hur deras ögon bara hoppar över mina och vandrar tillbaks till varandras, fram och tillbaks mellan whiteboard och varandra, men aldrig stannar upp hos mig. Jag avbryter, flikar in, begär att få vara med på alla verbala sätt jag kan, men det är som en bubbla av teflon kring dessa män. Ibland kommer vår chef in och frågar hur det går och riktar frågan till, ja, aldrig till mig. Vi hade ett möte med två säljare. De gjorde likadant. Kvinnor vill kanske aldrig köpa deras smart architecture-moduler? Det är som att krympa inför ögonen på sig själv. Att inte bli sedd innebär motsägelsefullt nog att känna sig som elefanten i rummet. Den som ingen låtsas om. Den som om den säger något rubbar cirkeln och bäst tigs ihjäl. Jag börjar tvivla. Jag blir arg men ännu mer stressad. Ledsen. Se mig! Tillvaron blir en jakt för att bli tagen på allvar samtidigt som själva jakten förminskar en ännu mer. Det är så ovärdigt. Att sticka in huvudet mellan två andra och gorma hallihallå vad pratar ni om då??! Svårt att behålla självkänslan när man tvingas bete sig som ett uppmärksamhetstörstande barn. Det så tabubelagda begäret, att begära att bli tagen på allvar. Att få finnas, att räknas med. Och allt blir såklart värre av att det i sig är ett slags under cover-verksamhet. Vi är inte styrda av någon yttre projektmodell, gör inga speciella scheman och planer, vi bara pratar. Eller de bara pratar, och män lyssnar bara med varandra. Kvinnor, dit går man med sina käslomässiga behov och dumpar ut dem. Den informella maktobalansen är frustrerande påtaglig, jag kan sträcka ut handen och ta på den. Den syns helt skarpt från mitt håll men jag är samtidigt säker på att den är helt och hållet osynlig från deras. Det gör det ännu mer frustrerande. Jag är innanför ett tak av glas men utanför deras bur av teflon. Jag står med hjässan mot det där taket nu och undrar om det är så här långt jag kommer. Nu har jag slagit i. Är det stopp här? Är det så här de menade, kvinnorna innan mig? Är det så här jag kommer att få jaga nu om jag vill fortsätta klättra in i mansarenan? Man ser det inte ens närma sig innan man plötsligt står där med nacken böjd. Vi har hört om det, vi har slagits redan på vägen dit, och nu kanske det är så här det kommer vara. Det jagar mig genom dagarna, hjärtklappar mig genom nätterna.