söndag, februari 28, 2010

Har fullt upp med livet

Har inte tappat stinget helt men är lite tangled up i plaaaner om stort och smått och fan vet för tillfället. Vi flyttpackar och tvättar kläder, rensar vinden, mailar syskon, semesterpanikar (redan i februari, vars är en på väg), håller hov och bygger framtid. Min näsa, fortsatt täppt. Nyss la jag upp en annons på blocket om några hideous, HIDEOUS glasgrunkor som vi fann i en kartong på vinden. Nu är de sålda, hämtade av en man utskickad av sin fru som tydligen samlar på samma glasassietter som jag fick när jag konfirmerades. Det tog 30 minuter att bli av med dem, haha. Jag skulle satt ett högre pris. Men alltså, jag kommer kanske skriva nåt any day now som inte bara är skräp. Puss så länge.

/Gåspennan

onsdag, februari 24, 2010

Jetlag

Tänk att fem dagar kan få en att glömma allt annat, om så bara för en stund. Det är obegripligt hur man kan bli kär i allt buller, trafiksmuts, höghuskantat, tegelinklätt, men det är precis det som sker. Det tog ett dygn innan jag fick den där Manhattankänslan och sen ville den inte släppa taget om mig. Jag är beredd att förklara NY min eviga kärlek.

torsdag, februari 18, 2010

Manhattan

Jag är i New York! E bor i en lägenhet vid parken med utsikt över hustaken, fläktarna och sirenerna. Jag tror jag stannar här. Det finns fantastiska nyheter på den här ön.

måndag, februari 15, 2010

Tips och trix från badet

En smart grej är att inte, vid extrem nästäppa, försöka att gurgla fluorvatten i munnen en hel minut. Paniken. Sen kan det hända att man har fluxlösning från distansapoteket i Falun över hela knät.

söndag, februari 14, 2010

13 dagar kvar

Jag känner väl lite så här, att så länge det bara vore sport? Nu är det ju liksom en massa tyckarsnack från studion, repriser på gamla lopp som sänds om och om igen och typ inte ett enda program som inte är OS slinker igenom i rutan. Personligen tycker jag att den mesta sport är skittrist när det kommer till att titta på den, och där till anser jag att elitidrott är en absurd försörjningsform och att de allra flesta grenar är direkt hälsovådliga. Kanske inte så att deltagarna alltid riskerar sina liv, men hur många elitidrottare varar egentligen längre än 30? Det är utslitna knän, avdragna hälsenor och brutna ben, förslitningsskador och mental prestationsångest som ingen annanstans. Jag kan verkligen inte tycka att det är ett eftersträvansvärt mål för världens ungdomar, som invigningstalarna i går gärna ville hävda. Det finns så klart många yrken som sätter liv och hälsa på spel, men tex gruvarbetare i Potosi hyllas ju jävligt sällan som hjältar.

Anyways, här sitter jag i soffan och har attacksnuva (igen) och glor på reprisbilder. Jag kunde som sagt tänka mig att stå ut med OS om det som visades var sport, och om de kunde låta bli att visa samma intervju med besvikna skidskyttar hela tiden. Så är nu inte fallet och det öppnar också upp för andra irritationer. De manliga idrottarna kallas tex för skridskoåkare, skidskyttar och curlingspelare eller vid sina namn: Simon Amman, etc etc. De kvinnliga, not so much. De är "de svenska tjejerna" och de "kvinnliga skridskoåkarna" i mycket större utsträckning. Då och då lyckas kommentatorerna hålla sig könsneutrala, men långt ifrån hela tiden. En annan sak jag märkte nyss under damernas puckelpist, är att det åhas och snyftas mer från studion när en tjej misslyckas. Man pratar om känslor, om nervositet och om ledsenhet. Liksom med en öm klapp på huvudet, eftersom alla vet att tjejer behöver ömk? En del manliga vurpor omnämns också med liknande ord, men mer sällan. Då handlar det snarare om ilska och revanchlystnad.

Vidare är det allt det uppenbara, som Elin redan har skrivit om. Jag håller inte med om att det är sporten som hatar kvinnor, men jag kan gott förstå kvinnor som hatar sport, och kvinnor som hatar de som bestämmer på tv och radio. Samtidigt är jag för en gångs skull tacksam att jag är tjej eftersom det ändå ger mig rätt att hata sportsändningar. Jag bryter för en gångs skull ingen norm utan beter mig precis som jag förväntas. Det är ju rätt trevligt att inte behöva anstränga sig extra menar jag, medan man ligger i soffan med snoret rinnande nerför hakan och hyn lyser rödfnasig under nästippen.

måndag, februari 08, 2010

Hutt hutt

Det allmänna lyckotillståndet var lite för bra för att vara sant. Inga major bakslag, men mina tänder fortsätter att skapa hål i sig själva och i min plånbok. Om ni äter antidepressivt, typ Citalopram eller Zoloft etc, var noga med sugtabletter och flourskölj! Jag är galet noggrann med att borsta tänderna och även om jag slutat medicinera verkar det precis som om den dåliga reaktionen fortsätter. Så imorgon måste jag fira min födelsedag hos tandis. BUHU. Jag kommer att dö som Gustav Vasa, av tandröta och angst. BÖL. Min kille kommer att behöva vara tillsammans med en tandlös kärring innan vi är 50 om det fortsätter så här. SNIFF. Nej, jag har köpt en gigantstor flaska flourlösning som jag ska gå och dricka upp nu. Hutt hutt.

lördag, februari 06, 2010

Det blev en vindsvåning

Houston, we have an apartment! Skönheten mina damer, skönheten! Mellan den 15 mars och 1 april kommer vi att vara hemlösa, så bitte hys oss på din soffa och vi skall kyssa marken där du går. Och dammsuga dina skåp etc etc. (Det där löser sig.)

Jag är verkligen glad.

Som grädde på moset, kaka på tårtan, pricken över det berömda i, kronan på madonnastatyn, ska jag fara till New York en vecka i mitten av februari. E har fått gästdoktorandplats på nåt tjusigt ställe och jag, som ju har pengar i drivor nu efter lägenhetsaffären, tyckte att det vore fabulöst trevligt att åka och hälsa på. NY! Jag har inte varit där förut, mer än väldigt kort.

Så, hit me. Vad ska vi göra där? Jag har ingen längtan efter frihetsgudinnor och kanalbåtar. Siktar mer på trevliga restaurangbesök, hippa barer och kanske ett intressant museum. MoMa är redan inplanerat. Tips?

Åh åh åh!

onsdag, februari 03, 2010

WTF?

Är det här på riktigt?

tisdag, februari 02, 2010

Miljoners miljarders och vitlaserade golv som går om intet

Känns fullständigt normalt att sitta på jobbet och pytsa in pengar i klumpar om hundratusen över telefon. Verkligen. Jättekul också att förlora budgivningar på lägenheter som mer eller mindre redan hade en skylt på dörren där det stod "Välkommen till C&M". Som man redan inrett i skallen. Besvikelsen, stressen. Jag är jättetrött. Jag vet att det är en ynnest att ha råd att köpa ett fint hem i innerstan, men just nu orkar jag inte vara kåt, glad och tacksam utan känner mest stresspaniken vältra sig fram och tillbaka i magsystemet. Jeje. Har fått svar från Friskis&Svettis också, som jag verkligen inte är glad för. Jag ska saxa lite ur det sen, känns inte helt ok att publicera hela brevet på webben rakt upp och ner.