Lyx

Lyx är svårfångat. Lyx är att vandra hem en fredagnatt efter en fin fest hos nyfunna vänner som bjuder en på femtio armhävningar och Dead Prez. Lyx är att vakna sent en lördagmorgon och hångla adjö med sin kille som ska åka på tävling över helgen. Lyx är att inte behöva följa med. Lyx är att klara av att spendera en hel dag tillsammans med sig själv utan att förgås av självhat, att försöka hitta en bikini som inte har D-kupa och ge upp, att göra en handlingslista så man kan bjuda på saffransgnocchi med baconröra klockan sju. Lyx är att gå tillbaks till butiken och köpa två snorgröna brassestolar också. Lyx är att komma hem igen till ett rent golv, en sköljd tröja på tork och packa upp sin punkis i kylen, förbereda jordgubbar till cavan och plocka upp ett korsord från kulturdelen och ta med sig till soffan. Att somna ifrån det. Att lyssna till barnkalaset på innergården där vattenkrig och kokkorv med största sannolikhet är själklara inslag. Lyx är att få ett samtal från tävlingskillen som hör kalaset genom UTRAN hela vägen hem till Pennybridge och skrattar strävt från trädgården där borta. Lyx är att fundera på om man inte ska ta och sy lite i en tröja. Lyx är att kunskap, om sömnad, matlagning och sig själv. Lyx är vetskap, om vänner. Allt det där är lyx och det är flyktiga substanser som idag samlat sig i tjocka varma slöjor som sveper in min del av Söder medan barnen, måsarna och lägenhetsrenoverarna lever i bakgrunden.

Hungrig

Det viktigaste var att det skulle gå snabbt så jag strök planen om rårakor, men sen bestämde jag mig för pyttipanna? Glömde att det tar fyra timmar att råsteka potatis. Any potatis, inte bara riven.

*Går ut i köket och rör i järnet*

Annars rå: amerikaner. Asså de är så himla roliga, ser bachelorette på tv, alla killar ser exakt likadana ut med sina spadhakor och pikétröjor. Tänker jag skulle hellre leva som nucka än dela livet med nån som utbrister "I'm just being honest man" var tredje minut. Fölk som säger att de bara är ärliga=yuck. Ärlig och ärlig liksom, vad menas. Och så säger de "doing it"! DOING IT. Vuxna människor som inte kan säga ligga, knulla, sexa, je ne sais pas men nåt får mig att förakta dem. What?! Jag är bara ärlig! Se inte på mig sådär.

Skulle behöva ett stickmönster av Linuxpingvinen också. www.google.com.

*Hantverksplanerar*

Nah.

*Tänker ut lämpliga mutor till svärmor*

Stilla undran

Igår sprang jag hem från Kista. Sen hade jag kramp i hålfoten hela kvällen. Idag när jag spelade badminton kändes det av igen. Är detta mitt öde nu? Jag som just fått veta att jag inte ens har en särskilt hålig hålfot.

Det farligaste en kan vara är fortfarande ung tjej

Ännu ett inlägg i dinosauriedebatten som förklarar varför kvinnor, speciellt unga tjejer, inte ska dricka sprit: Dokument inifrån: rör inte min sup, just nu på svt. Enligt berättarrösten kan man nämligen "bli våldtagen" och man "utsätter sig själv för fara", samt "är inte lika försiktig som i vanliga fall". Pardon me, men är inte detta mycket bättre anledningar till varför unga killar inte ska dricka alkohol? Ah, ilskan.

Missbruk och paddling

Nu ska jag erkänna en sak. I dessa bekännelseälskartider vill en ju inte vara sämre, nicht war. Jag har problem med byxor. Byxmissbruk. Byxköparmissbruk. Det är väldigt förfärligt. Visst låter det muntert och tokroligt men det är allvar, också. Jag har vansinnigt många par byxor och jag kan inte sluta shoppa fler. Är detta rent av förkastligt? Eller är det min kvinnliga arvsskuldkänsla som sätter in, den som jag inte känt om jag var en kille med cykelfetish och pedalmissbruk (eller nåt)? Anyhoe, jag har oavsett i runda slängar en miljard femhundraarton miljoner trehundratusen par byxor prydligt ihopvikta på det översta hyllplanet i min garderob och varje morgon när jag står där och väljer har jag ingenting att sätta på mig. Idag ville jag ha jeans med lockförsedda bakfickor, men det äger jag inga. Jag har tygbyxor med lockfickor men de kändes trötta. Eftersom det är söndag och en har lite tid till övers gick jag till H&M för att se om de kunde bidra till min manis fortlevnad och utrusta mig med ett par byxor till, i utbyte mot några surt förvärvade utvecklarslantar. Det var då det hände. Jag provade två par och blev bara lack. Tjejmodeller. Jag är inte väldigt pryd men det är fan inte ok att fitthåret sticker upp över linningen, eller att det känns som att brallorna ska åka av om en böjer sig framåt. Och det är mer än obehagligt med tightslimmade jeans som känns som kevlar runt kroppen. Så jag gick. Det kändes skitbra. Obekväma byxor kommer inte in här! Ah... det var bara det jag ville säga. Nu ska jag laga broccolisoppa i mina tygbyxor och njuta av den klart underskattade möjligheten att andas. Sen kommer Årstafölket och makarna K hit och så blir det paddelplanering inför sommarens obligatoriska hajk.

Vinst varje gång (det finns hopp ändå)

Jag utmanar dem på tunnelbanan. Jag stirrar tillbaks på dem som tittar på mig och utmanar dem med blicken. Det märks vilka som är vana att få sin vilja igenom. De blir perplexa när inte jag slår bort min blick först. De håller kvar ett litet tag och sen blinkar de till två gånger och vänder sen bort hela huvudet.

Det är alltid gubbar. Gubbar med portfölj, slips och kulmage. Gubbar med fleecetröja och träskor och målarfärg under naglarna. Gubbar med fruar vid sidan om sig, med självklara axlar och självklara skrev. De sitter bredbent på sina säten och förväntar sig att alla andra ska slå bort sin blick först. I helvete heller. Jag stirrar stint tillbaks på dem som tittar på mig och vägrar att vika mig. Jag tänker att jag slår ett slag för varje kuvad, underbetald, tillrättavisad kvinna i den här världen och stirrar in i deras stålgrå ögon som hängde mitt liv på det.

Jag vinner alltid. De blir alltid förvånade. Som om de aldrig förr har blivit emotsagda, ifrågasatta eller motarbetade. Som om de aldrig ens hade funderat över att någon annan kan ha rätt, eller i alla fall ha rätt att tycka annorlunda. De sitter lika självklart som stenstatyer på sina säten men det räcker med en enda liten blick för att få dem ur balans. Det är mitt vapen. Hell, det är vårt vapen! De kan inte försvara sig mot det de inte känner och vi är obekanta, våra blickar helt nya. Vi som tar för oss, säger ifrån, stirrar stint på deras mätta ögon - det är vår tur nu.

Fiktiva horor som ska smiskas i bastun har också rättigheter

Det har varit en usel genusvecka. Den började med en kalldusch i måndags kväll och fortlöpte i lika skräckslaget tempo allt eftersom. Jag kan av hänsyn inte outa vad som faktiskt har hänt men känslan av hopplöshet är just nu stor. Och det i sin tur gör mig mer orolig och uppgiven. Vi är faktiskt inte så många som sliter och ibland är det extra tungt att vara "den jobbiga", den som inte tiger still när en kollega sjunger om horor som ska smiskas i bastun, den som inte skrattar med när killgänget höhöhöar på krogen, den som tar ett beslut och reser sig från sitt säte på tunnelbanan för att hon inte står ut med skitsnacket som pågår runt henne, den i alla andras ögon känsliga, gnälliga, humorbefriade personen som helt enkelt inte finner sig. Jag är less på att vara hon. Inte så att jag har nåt reellt val, jag är hon, men jag är utsliten. Denna fredag, efter denna vecka, efter bakslag som utan tvivel inte är ovanliga egentligen, känner jag mig utsliten. Slåss med mig vill jag skrika, men rösten piper ut som ur en gammal ballong. Orka kämpa, hur? Orka vara stark, hur? Orka stå emot, ha ideal, tro på sin sak, stå upp för sig själv och andra, hur? När varje match, varje ombyte inför en match, varje lindning av händerna som ska in i boxhandskarna lämnar spår av utmattning inuti. Jag vill inte debattera längre, behöva göra det. Jag vill att chefer och gubbar och glidare i blanka bilar ska vara införstådda. Att en enda gång inte behöva linda knogarna utan mötas av en förstende blick från någon som redan gjort tankearbetet själv. Att inte antingen helt utelämnas ur all text, alla exempel, eller att möjlighen reduceras till ett "...eller hon". Han här och han där och så kan vi väl kolla med honom också... eller henne. Jag är ingen eller hon. Jag och alla andra som inte råkar ha en kuk är inte undantag. Jag finner mig inte i att tillhöra en femtioprocentig minoritet som kategoriseras som ellers. Och det är inte oss det är fel på, det är varken gnäll, överkänslighet eller jobbighet. Det är ni. Jag är bara lite trött just nu och skulle behöva lite pepp.