Skavsår

Jag är generellt inte i balans med mitt liv och mig själv. Hej blottarbloggen. Jag har såndär extrem missnöjes- och självförtroendesvacka trots att allt liksom ser så jävla bra ut på pappret. Vet inte, vissa perioder tycker jag så illa om allt. Det är inte bara mig själv sådär mest utan allt, typ irriterar mig på folk och händelser och hela världen. Jag drömmer tex skitmycket om att jag slåss för att försvara mig från elaka människor, men jag vill ha hämnd också så jag är elak inuti. Den där insekt-i-ögat-drömmen kändes inte direkt mumma, undrar var allt kommer ifrån. Detta gör hursomhelst att jag tappar stinget. Inspirationen. Går vilse i mina nya obärmhärtigt dyra kängor i äkta skinn och mockafoder. Det finns liksom ingen varm känsla inuti... ni vet kanske. Man blir såhära änglig och misstänksam och stressad och pick pick pick knapp knapp knapp rynka mellan ögonbrynen och fem koppar kaffe för mycket om dagen för då har man iaf ett öra att hålla i. Nej jag hör nu att ingen kanske vet för det låter ju helt bananas. Är jag 12 eller. Men sådär är det iaf och hur kul är det att skriva om det igen. Liksom. (Jag tycker om ordet liksom.) Och så börjar jag få långt hår, bli rastlös och lockarna korvar upp sig i nacken igen. Magiskt vad man tror att en sax skulle kunna fixa.

Vara vänner?

Förlåt. Jag verkar ha kommit hem igår kvällmed föremål från ditt hus i min väska. Det var bestick, en duk, lite Hennessy och en bok om döda presidenter.Jag ser till att fed-exa dem till dig, det var en märklig sak att göra. Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner. Det var inte jag förstår du, utan någon annan, som vred på ratten.

Sant sant

You’re gonna have to serve somebody. It may be the devil or it may be the lord, but you’re gonna have to serve somebody.

Rapport från Schlätta'

JAG ÄR KLAR!

Nej det är jag inte men så nära man kan komma. Idag klarade jag mina sista två tekniska moment på den satans jävla utbildningen (munta i datatransmission och opponering på ett exjobb) och det enda som återstår mellan mig och EXAMEN är nu ett par poäng obligatorisk ekonomi, som jag kallt räknar med inte ska vara av samma svårighetsgrad som en d-kurs på teknis. Således:

idag kom tårarna. Jag gick ut från examinatorns kontor, textade M, fick ett samtal och så brast det. Det var skönt faktiskt, trodde jag skulle vara tom.

Nu sitter jag på min brors korridorsrum i det gudsförgätna Ryd och lyssnar på The Thrills och min knorrande mage. Jag ska snart våga mig ut i det där köket och micra lite gröt till middag. Gröt med banan, minns ni? Orka laga nåt i ett utrymme där skorna fastnar i golvet och skafferierna är märkta med namn liksom. Sen ska jag ta in min fredagsgröt på brorsans rum och se på film (27 dresses!) och bara, ja, sitta i sängen. Jag har på mig morfars gamla FN-tjänsttröja från Middle East (fältläkare) och ett par strumpor som verkligen inte luktar hallonbåtar längre. Eftersom jag sov på tåget imorse (åkte från sthlm klockan 0610) har jag också en ganska ful frisyr, som liksom kantrat på ena sidan. Men som sagt, orka. JAG ÄR NÄSTAN KLAR!

Så idag har varit en annars dag. Hann ta en fika med Eff också, trevligt som vanligt. Vi pratade om LTE och obama/mccain. Nej nu är det mysmiddag som gäller.

PUSS.

(önskar du var här.)

mot slätten

det måste vara slut med såna här episoder snart.

Men!

Kom på vad jag drömde nu. Att det bodde en liten liten kackerlacka och en silverfisk i min ögonvrå! Bläääää! Jag tror jag hade lite panik i drömmen också.

Varför bry sig

Meningen med att välja ett par kornblå, välskräddade jeans med mellanhög midja och en rundringad fladdertopp med vackra röda rosor mot svart botten när man kommer till jobbet och ändå byter om till ESD-tofflor.

Arbetsförhållanden

Alltså Emacs, jag dör.

Blåsa på tungan

Ringde just och väckte Mademoiselle, oops. Jag tror jag har lite mer koll på grejerna nu. Den här veckan har inte varit den bästa någonsin, so to spik. Jobba åtta timmar på ny plats är mer än nog gymnastik för hjärnan, och att sen komma hem, vara hungrig och sätta sig igen till tio på kvällen kräver en viss ansträngning. Men alltså, detta med autokorrelationsfunktionen har eventuellt fått sin förklaring (I LOVE U INTERNET) och tack ni fantastiska själar som liksom hjälper till! Bonden, Kai, hela doktorsgänget. Nu har jag en och en halv uppgift kvar att ta mig igenom och sen ska jag munta på fredag nästa vecka. Samma dag ska jag opponera på ett exjobb så jag har att göra i veckan som kommer också. Fö är det typ bara en och en halv vecka kvar innan lönen kommer och sen ska jag köpa gympisar så det står härliga till. Aldrig mer fattig student, fy fan vad skönt.

MITT LIV HÄNGER PÅ DETTA

DETTA ÄR ETT ROP PÅ HJÄLP

En stokastisk, oberoende meddelandesekvens består av:
m[i]=1 eller m[i]=-1 med lika stor sannolikhet.

Sekvensen körs igenom ett litet system och kommer ut som:
s[i] = -m[i] + 2*m[i-1] - m[i-2].

s[i] ska sedan pulsamplitudmoduleras, där PAM-pulsen ser ut enligt:
V(f)=T för abs(f)<1/2T och 0 annars. (Det är alltså Nyqvistpulsen v(t)=sinct/T med minimal bandbredd.)

DETTA FINNS HITTILLS

Man får: P(f) = 1/T*(abs(S(f)*V(f)))^2 /* DET ÄR DETTA SOM SÖKS */
S[θ] = M[θ]*( -1 + 2exp(-2πiθ) - exp(-4πiθ))
M[θ] = Σm[k]*exp(-2πiθ) för alla k
θ=f*T

FRÅGA

Hur räkna ut M[θ]? Summan är för oändligt många k, men uppenbart är ju att den bara gäller för, eh, typ vissa. Ledning: tag hänsyn till meddelandesekvensens autokorrelationsfunktion vid utträkning av medeleffektspektrat. OBS OBS jag förstår inte vad detta innebär. Det är ju stokastiskt oberoende?

HJÄLP ALLTSÅ

Igår idag imorgon

Jag hatar mig för detta:

Nån gång ska jag inte leva med hjärtat i halsgropen. Nån gång ska jag skala av mig mina känslor och lämna dem där jag står. Nån gång ska jag släppa ner mina armar, titta på mina händer och se vad de förmår. Nån gång ska jag inte använda dem till att slå med. Nån gång ska jag andas långa lugna andetag i ruffen på en träbåt medan måsarna skränar och västkusten mojnar, medan mina händer hänger alldeles livlösa längs sidorna och jag inte längre har rivmärken från mina egna mardrömmar. Nån gång ska jag komma ut ur tunneln och börja leva. Nån gång ska jag sluta skämmas för mig själv, sluta be om ursäkt, sluta trycka ner hjärtat som pickar i halsen, sluta bita ihop kindtänderna tills jag får huvudvärk, sluta gå in på toa på jobbet för att jag tror jag ska kräkas. Nån gång ska jag låta någon slå mig så hårt att mina kindtänder glider isär och käkarna skallrar till, så att all magsaft rumlas om och kommer ut, till slut. Nån gång, inte imorgon.

Ni kan hata mig bäst ni vill, jag gör det ändå mer.

Apropå ekolådan

Jag - Ska vi äta strutskorv och rotmos ikväll?
M - Jag tycker inte om rotmos.
Jag - Inte jag heller.

Vad kan man göra på/innehållande morot och palsternacka som inte är rotmos? Jag minns mitt rotsaksrelaterade barndomstrauma med rysningar. Nästan kväljningar. Dock visar det sig att jag inte kan tänka utanför kräksboxen utan ändå hemfaller till att föreslå gamla hatmaträtter även i vuxen ålder. Freud, någon.

Kontrasten

Lördag, trött. Igår, firmafest. Firmabatalj. Jag äter roaccutan och kan inte dricka alkohol nåt vidare värst. Fan vad trött jag blev på fulla, socialt inkompetenta, tråååkiga teknologidioter som skröt om sitt jobb. Alltså den där scarfsen. De där tofflorna. Den där blicken. Allt det där kan inte du sköta frågandet så pratar jag i evighet om elektronik jag skapat sen sjuttiotalet. Jag som också är inkompetent och inte klarar dra mig ur konversationer som gör mig sömnig och aggressiv på samma gång. Givetvis träffade jag många väldigt trevliga också. En tjej som erbjöd svara på frågor vid behov, bara maila. Min projektkollega som hoppade runt på dansgolvet med mig till allsköns skräpmusik, vi skrålade och var lyckliga. Min gamla kurskompis som har några fler företagsår på nacken och är rar i största allmänhet. Min nya idol ryss-Anna. Framför allt var det skitkul att dansa igen. Jag älskar fan att dansa, om det bara är bra stämning och man slipper Charlotte Perelli. Hon var förresten inhyrd som kvällens underhållning, sa jag det? Helt wacko. Vilket jippo liksom. Kontrasten.

Fun@work

Cutest register: DEAR. Data Exception Address Register!

Jag, en huligan i vardande

Min bästis ska gifta sig och som hennes blivande man påpekade låter fru som nåt man är när man är 40, minst. Själv är jag ogift men jag brukar kalla min, eh, svägerska J för svägerska iaf, fast det låter som vi är 70 och bor på hem. Orka säga pojkväns brors fru liksom. Min svägerska är inte lik mig, eller så är det jag som är olik. Tex råkade det bli så här på msn i förrgår kväll:

J: ...sportspegeln är heligt i vår familj.
Jag: vi brukar också titta på den, tom jag börjar bli lite beroende, hehe
J: det är tur att E (hennes man, min killes brorsa alltså) gillar sport lika mycket som jag, sport har alltid tagit stor plats i mitt liv (vi är inne i en bondingperiod, avslöjar typ hemligheter för varandra)
Jag: jag hade nog aldrig sett sporten innan jag träffade M
J: är det sant?!!!
Jag. Eh, ja. Men jag har alltid sportat… bara inte kollat på tv. (försöker släta över, hela deras släkt är typ sportgalningar och man vill ju inte vara uddafågeln *osäker*)
J: vi måste gå på en HV-match nån gång. Jag ska ta med dig.
Jag: HV?
J: Husqvarna/Vätterstad alltså.
Jag: ja såklart (öh, hockey- eller fotboll? Bägge? Var ser man sånt?)
J: det brukar vara skitskoj!
Jag: det låter fantastiskt! Jag har aldrig varit på nån match i nån sport förutom tennis. (Det finns ju en ANLEDNING, men vad gör man inte för (nån annans) släkt)
J: det kommer bli hur kul som helst, man tar med en termos och en plunta.
Jag: Vi kör på det! (får man kaffe och sprit kan vad som helst bli kul...)

K Ä R L E K

Min äldsta och kära kära vän ska gifta! Jag och Katta började snyfta när hon frågade om vi ville vara tärnor och vi hade gruppkram vid Årstaviken. Blir alldeles varm inombords av detta men konstigt nog är det minne som hela tiden dyker upp i min skalle det när hon och jag släpade runt/bröt oss in i en skitstor gul gullfibersäck nånstans i Bergslagen -93, då vi med våra 12 år stoltserade med oändlig kunskap och visdom. Det känns som igår plötsligt.